Skip to content
Ängstugan Barockridning

 

 

 

 

 

 

 

Barockridning

Barockridning

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Barockridning

Barockridning
Lite historik runt Barockridning. En ridteknik som har fått sitt namn efter den epok då den var som mest populär, Barocktiden, och är en mycket gammal ridstil. Den går tillbaka ända till 700 e Kr . År 732  försökte man i Poitiers i Frankrike under general Charlemagne att som araberna, strida och rida med en hand. Hästarna man använde i Europa var tunga och inte förrän man började blanda upp dem med lättare raser, bl a araben blev hästen riktigt användbar i strid. Sedan dess har krigskonsten utvecklats och nådde sin topp vid 1700-talat till Europa.

I åtskilliga år har mästare i ridkonst bidragit till att utveckla det som vi idag kallar Barockridning. En av de första som försökte göra något mer av ridningen än bara att användas vid strid var Grisone. Han använde sig av en speciell typ av häst, den s k Napolitanska hästen. Det var en hästras som idag nästan försvunnit då, Comte d'Anjou förbjöd export av denna ras. Straffet for den som försökte var att bli galärslav.

Pigniatelli var den man som först uppfann Passage och Piaff eller Pied Fermo som det ursprungligen kallas. Samtidigt i Frankrike användes denna teknik av Salomon de la Brue och som också grundade några träningsmetoder som jag också använder mig av:

Alla hästar skall ridas med samma bett, det är ryttarens hand som gör skillnaden.

Unga hästar skall först ridas med Caveçon, sedan Caveçon och bett och sist endast med bett.

Barockridningen och dess teknik fullkomligt exploderade i Europa tack vare en enda man, Pluvinel. Inte på grund av att han var duktigare än någon annan utan på grund av att han blev Ludvig den IV:s ridmästare. Pluvinel använde sig av en pelare för att ta fram rörelser som skänkelvikning, passage och piaff, pesade, levade , terre-a-terre mm.

Ungefär samtidigt, i England, användes en ridteknik som under lång tid ej blev accepterad. Den gick ut på att inte rida med handen utan med fingrarna. Det var the Duce of Newcastle. Det ar också en teknik som jag använder mig av. Senare kom hela "barockprojektet " i princip att hamna i händerna på la Guerinière och andra mästare, mindre kända och till och med ignorerade.  År 1733 fanns på en enda gata i Paris, la rue de Vauguirard (Paris längsta gata), hela 13 ridakademier. Till minne av denna epok finns några få rörelser kvar:
 
Öppna och sluta, eller som det egentligen heter, Epaule en dedans och Contre epaul en dendans.

Hästens högsta punkt i samling skall vara mellan öronen.

Man kan säga att tack vare, att man som son till en aristokrat alltid föds in i det militära, lyckades mycket av den gamla tekniken leva kvar in på 1800-talat. Baucher uppfann sina egna övningar varav den mest kända är Flexion Baucher och återfinns bl a i den moderna klassiska dressyren samt vid vissa ridhögskolor som Cadre Noir de Saumur.

Det är på grund av detta som man inte skall betrakta barocken som en attityd, en klädstil eller något annat konstlat. Det är och förblir en dressyr på hög nivå med för hästen avancerade rörelser som från början var avsedda for strid. Därför kan man också även idag hitta rörelser i olika ridstilar i olika länder där man dagligen arbetar med hästen i fält som direkt kan härledas ur barocken. Några exempel är Equitation Camargue, Doma Vaquera, Monte Hongroise och även Western samt rörelser ur den högre skolan som Pesade, Levade, Courbette, Ballotade och Mezaire. I barockridningen används alltid enligt tradition en speciell sadel, en Selle piquet.

Alain Roland och hans ridteknik
Min teknink härrör sig tillbaka till några mästare som t ex Salomon de la Brue, hertigen av Newcastle, la Gueriniere, Du Plasy och Baucher men jag använder mig också av etologi när jag tränar hästar. Det vill säga hästens naturliga rörelsemönster som t ex Xenofon också använt sig av. Att få hästen att utföra snabba och ibland komplicerade rörelser tätt efter varandra kräver att jag och hästen är ett. Endast då kan vi utföra rörelser som annars aldrig skulle fungera om inte hästen lydde minsta hjälp i exakt den sekund jag kräver det. Hästen måste ha mitt fulla förtroende och vice versa i nästan alla situationer.

På mina kurser och clinics vill jag ge människor en stund av glädje och skratt men jag vill också att de ska lära sig så mycket som de själva kan och är villiga att ta emot av min erfarenhet och mina kunskaper. Jag har också försökt att i en del av mina shower visa hur man arbetar i södra Europa med hästar i fält, Garochan i Spanien och Trident i Camargue. Garochan är ett instrument för att arbeta med tjurar. Det är en lång trästav, 3-4 m lång med en udd i ena änden. I Camargue är motsvarigheten Trident, en stav av kastanjträ ca 3 m lång med en treudd i änden.

Numera är det inte bara ett sätt att arbeta i fält utan också en konstridning, en slags dans med hästen. I modern tid har detta utvecklats till en dans på tre, ryttaren, hästen och garochan. Dansen kan också bli till en ballet om den utförs av flera ekipage. Tidigare var Garochan en motsvarighet till lansen hos  riddarna. I Doma Vaquera finns bl a "acaso y deribo". Man fäller en ko med Garochan för att se om de är bra avelsdjur. Om de kommer på fötter snabbt och kommer tillbaka för fajt, är det en bra ko.

 

 

 

Barockridning

Barockridning

 

 

 

 

 

  

 

Barockridning